Energi...

Nu pratar vi inte energi som i att värma upp hus, utan nu pratar vi energi i form av att städa, baka, laga mat, tvätta...med mera. Igår kännde jag mig totalt slut....fanns inte en gnutta energi i kroppen då inte, men sedan efter att få sovit i några härliga timmar på morgonkvisten så känner jag mig som en ny människa, ja i alla fall inte totalt slut som jag gjort de sista veckorna. När så detta då inträffar, vilket för tillfället inte är speciellt ofta, då är det ju bara till att sätta igång. I mitt fall var det julbak som gällde...inte en sort, inte två utan tre!!! och dessa gånger tre...eftersom i morgon kommer mina älskade "bakkompisar" hit.

Vi har träffats de senaste 9 åren, så länge som våra äldsta barn har funnits för att julbaka tillsammans, en mycket, mycket trivsam tradition som vuxit fram. Däremot har det blivit lite förändringar på baket. Första åren träffades vi och bakade av bara sjutton...och sen var vi helt slut och hann knappt prata med varandra...nu har vi kommit på en annan variant...vi bestämmer vilka kakor som var och en skall baka sedan gör vi dem hemma, naturligtvis tredubblet, för att sedan när vi träffas kunna prata så mycket vi bara hinner. För det är faktiskt något som man annars har svårt att hinna med. Så frågan är om min nyfunna energi ligger i att jag känner mig mycket piggare idag eller om det är för att jag har skjutit på att baka och städa tills idag....Hmmm....ingen idé att fundera mer på det.

Nu ringer klockan och det är dags att ta ut sista plåten ur ugnen....åh vad jag känner mig duktig. Inte ofta husliga Tjattrin är i farten...*ler*

Kramar från en energifylld och i bakartagen Tjattrin!

Men inte är det konstigt att det blir krig...

Så känner jag när jag sitter halvsvettig och försöker få min 6-åring att faktiskt skära maten, trots från honom ivriga protester om att det är mycket bättre att äta just denna middag med händerna. När man har sagt något ja, då är det ju bara till att försöka stå fast vid det hela, det betyder att denna middag slutar i tårar och skrik!....ja, skriken kom denna gång inte från mamma och pappa utan från den 6 -årige sonen som anser att hela världen är emot honom....för att jag ville att han skulle skära maten....*suck*......inte ens "hoten" om att jag skulle ta bort hans nya spel hjälpte och inte att pappa sedan faktiskt tog bort hela spelkonsolen...nä, hot det fungerar inte här inte.

Efter denna något kaotiska middag, vilken slutade med att sonen inte åt utan gick raka vägen upp på sitt rum följd av sin pappa som försökte vara lite pedagogisk (istället för hoten som ju inte fungerade) och prata med honom och försökte få honom att berätta om det var något annat som möjligen var fel....då hör jag min sons röst gå upp i falsett och han skriker -jag är så förbannad!.....här försöker nog både jag och pappan att hålla oss för skratt, för det hör inte till vanligheterna att vår son svär, men helt klart är att han hört någon annan använda dessa kraftuttryck och han vet precis när han skall använda dem....kan det vara så att det är mig han hört!?!

Tyvärr är det bara för mig att erkänna, min son är sååååå otroligt lik mig och denna eftermiddag blev det så väldigt tydligt, jag brukar nämligen reagera ungefär på liknande sätt när jag blir arg...i alla fall om man frågar min man. Ja, så inte är det väl så konstigt att det startar en massa krig runtomkring i vår värld när det kan uppstå "mindre slag" som detta bara kring middagsbordet om hur man på bästa sätt äter plättar!

Fredliga Kramar från en för dagen ställd på autopilot Tjattrin............

Funderar på att rymma....

Jodå, ni läste rätt.....precis så känner jag emellanåt. Med andra ord är det inte bara småbarn som kan inneha denna känsla, nä, även vuxna med man, barn och husdjur kan vilja rymma ibland.
Varför? ja, i mitt fall är det nog så att ibland blir det bara för mycket av allt och jag längtar helt enkelt efter att få vara för mig själv, bara få vara Chatrin för en stund. Sedan kan man ju fråga sig om det är o.k att känna så, nybliven mamma som man är...men jag har kommit fram till att det får man visst!

För tillfället önskar jag att jag befann mig i en liten fjällstuga långt bort med mig själv, några bra böcker och tillgång till lite slalombackar då skulle jag fylla dagarna med skidåkning och kvällarna med läsning....och njuta av att bara vara.
Men saken är ju den att dessa stunder infinner sig emellanåt men sedan går de lika fort över och man vill inget hellre än att få umgås med dem man ibland vill rymma ifrån.

Nu har jag en vecka här hemma innan det dags för en vecka i Sigtuna och även om jag inte kommer att vara där själv utan med mammsen och Walter och alla mina studiekamrater så måste jag säga att det känns faktiskt som att jag kommer att vara lite på rymmen!

Kram från en Tjattrin som i tankarna är på rymmen....

Denna underbara FB-Värld!

Ja, kan inte säga annat!, säkert är det många som tycker att det är helt galet att sitta framför datorn och söka efter vänner som man har, eller dem man kanske har tappat bort någonstans efter vägen.

Häromdagen sökte jag efter en av mina kompisar från min tid som Au-pair i London och rätt var det är så får jag syn på någon som eventuellt kan vara "min Nicole", alltså skickar jag iväg ett trevligt litet mail där jag frågar om det möjligtvis är så att hon är den Nicole som träffade en Chatrin from Sweden.....hur glad på en skala blev jag inte när det dagen efter låg ett mail i min inkorg som talade om att det var hon. Ja, denna underbara värld! Nu har jag hittat henne och det finns hur mycket som helst att ta igen, för det var några år sen senast vi sågs och med glädje sitter jag här och minns våra planer. Vi bestämmde nämligen att hon skulle komma hit till Sverige och hälsa på och jag skulle åka till Australien...så nu är det väl bara till att sätta igång och spara, för en resa till Austarlien vore ju inte helt fel.

Så många vänner man har runtomkring.....tyvärr lyckas jag ha väldigt många av dem på alldeles för långa avstånd!....men med datorns hjälp så känns de i alla fall lite närmre.

Kramar till Er alla!
//En sömnig Tjattrin

Lugn...

Få saker får mig att känna ett så inre lugn som när det snöar, så är det. Bara jag ser dessa stora fina, mjuka flingor falla så känns det lugnt! Igår fick vi massor med snö och landskapet som innan var mörkt och dyster lyser nu upp i sin fina vita vinterskrud.

Sedan finns det ju naturligtvis en del små minus med vintern när man bor som vi gör, ute på landet och det är dessa evinerliga strömavbrott. Igår försvann strömen lite titt som tätt för att sen försvinna och vara borta lite för länge....kan inte förstå att i vårt älskade hus från -29 så finns det inte en öppenspis, kakelugn eller något annat bra att elda i så man får det varmt och gott, så går strömen, ja då blir det kallt! Tur då att man har sina föräldrar på lagomt avstånd och kan åka dit och sova.

Leendet på mina läppar blir stort när jag tänker på vad min lille prins sa igår när det blev kolsvart och vi satt vid matbordet; -mamma, vi ber Jesus att strömen skall komma tillbaka!...sedan knäpper han händerna och säger; - vi tar den där som vi brukar ta när vi slutar på kyrkis. och det betyder Gud som haver....med en sexårings enorma allvar knäpper han händerna och sluter ögonen och ber. Där sitter vi alltså hela familjen vid matbordet i kolmörkret och ber Gud som haver tillsammans och ber om strömen tillbaka.....och den kom faktiskt tillbaka, men försvann igen.

Nej nu är det bara att hoppas att denna vinter ligger kvar och inte tinar bort, för då blir allt så mörkt och tråkigt igen...

//Lugna vintriga hälsingar från Tjattrin

Vart tar tiden vägen?

Det hjälps inte...jag måste få säga det; -min tid räcker inte till! och ändå är det så att jag går omkring hemma på dagarna, det är ju inte utan att man frågar sig hur är detta en möjlig ekvation. Svaret är naturligtvis; den är inte möjlig. Jag måste helt enkelt hitta någon form av dagsrytm som fungerar någorlunda bra.

Som det ser ut nu sover eller rättare sagt så är jag i någon form av dvala större delen av förmiddagarna, vilket är helt olikt mig eftersom jag annars har mina ljusa stunder den tiden på dygnet, i alla fall om ser till att få något som helst skolarbete gjort. Nu har jag alltså även avslöjat att mitt skolarbete just nu går på .....ja, knappt styrfart!....usch det bara måste bli ändring på detta. Sedan kommer eftermiddagarna och då måste jag först och främst se till att jag ätit något, eventuellt somnar jag en liten stund och sedan kommer de andra två små änglarna hem....vad har jag då gjort av min dag?....nä just det, inte mycket!

Sedan kommer vi till kvällen som vanligtvis är den tid då jag helst av allt vill gå och lägga mig klockan åtta men nu ser ni så har det blivit helt annorlunda. Istället går jag omkring med en klarvaken Walter på armen...och tyvärr så verkar det inte bättre än att även han precis som de andra två har en "skrikperiod" på kvällarna, vilket skär i mammhjärtat....och inte tycker han heller att det är dags att sova förrän efter midnatt och sen, ja då skall det ju ätas några gånger under natten .....därav mina förmiddagar i dvala....

Finns det mycket mer att säga än "huvaligen".....vart tar tiden vägen.....jag måste helt enkelt göra mitt tappraste försök att hitta den igen.

Kramar på er alla från en tidslös Tjattrin!

Livet....

Sitter nu här och funderar på livet i största allmänhet, varför saker och ting blir som det blir. Har idag hälsat på hos goda vänner, vänner som funnits med mig sedan jag var pytteliten och som jag ser som mina extra föräldrar, dessa fantastiska människor som jag delat både glädje och sorg med. Idag fick de träffa Walter för första gången och det är underbart att se att det är lika stolta som vilka mor/far föräldrar som helst!....

Men livet går inte alltid varligt fram och nu har det börjat ske en förändring hos en av dem, livet är verkligen inte rättvist...Åh, så ont det gör i mitt hjärta när jag ser detta...och vet att jag inget kan göra. Men det jag kan göra, det är att fortsätta vara "deras Chatrin" och kanske räcker det en liten bit på vägen...

Ta hand om varandra!
// Tjattrin

FK....

Ursäkta mig men jag tror att jag går i taket! Denna Försäkrings kassa gör mig nästintill vansinnig. Nog för att pengar inte betyder allt...speciellt inte när man har tre friska och glada guldklimpar, för det är ju den absolut största rikedommen av dem alla.....men det här med pengar underlättar ju helt klart mycket.

Kan inte låta bli att fundera hur de tänker när de skickar ut en blankett som jag skall fylla i...vilket jag gör om så även på nätet, sen går det en vecka och då kommer ett litet brev att även min arbetsgivare måste lämna in ett intyg...men säg då det från början i stället för att förhala det hela med ytterligare veckor och hallå....har haft samma arbetgivare de senaste 4 åren så inget nytt!...detta gjorde mig smått irriterad och inte blev det bättre när jag fick prata med någon stackare som även hon tyckte att det hela verkade märkligt, men snäll som hon var skulle hon göra en "markering" om att jag ville ha det hela utrett och klart.....men tack så mycket!

I slutänden betyder detta att jag nu inte fått några pengar på en månad och min fråga är vad gör man då? skiter i att betala sina räkningar? struntar i att köpa mat?går till Soc?....nä i mitt fall betyder det att jag går hem till pappsen och säger -snälla pappa kan du låna mig x-antal tusenlappar så att jag kan betala räknigar och har råd att köpa mat. Hur kul är det på en skala när man är 36år? och nästa fråga jag ställer mig är, vad gör alla som inte har föräldrar eller någon annan som kan hjälpa till? är det verkligen meningen att det skall vara så här.

Såndant här kan irritera mig till vansinne och inte blir det bättre av att om jag inte hade ringt idag för att kolla hur det låg till då hade den stackaren jag pratade med inte gjort någon "markering" i mina papper och då skulle det säkert dröja ännu längre tid innan jag får några pengar...ja nu återstår bara att se när dessa mycket efterlängtade pengar kommer... om de kommer det är ju lätt hänt att man så smått börjar misströsta....nä nu kommer jag att ringa minst en gång i veckan bara för att gnälla, så det så!

Men som sagt pengar är inte allt...men lite behöver man allt!

Trevlig helg!
//En för kvällen irriterad Tjattrin

Alla som....

känner mig kan nog skriva under på att det finns vissa saker jag aldrig någosinn skulle komma på att göra t.ex. som att springa ett marathon!...det finns helt enkelt inte, inte ens i min vildaste fantasi, men just marathon är känslan jag upplever att jag genomgår varendaste natt numera. Inte så att jag springer omkring i huset med Walter på armen...men ge er på att jag är vaken inte bara en timme....och då uppkommer nästa fenomen, jag vill ha något att äta!....alltså börjar jag rota igenom våra skåp efter något att stoppa i munnen och här duger inte knäcke eller någé annat torrt, jag vill ha något gott. Inser ju snabbt att detta är något som fattas i vårt hem och bestämmer mig för att här måste bunkras annars kommer denna mamma inte att klara av de marathon nätter som jag har framför mig. Så imorgon blir det till att åka in till stan och lägga upp ett litet lager av allehanda godsaker...men fram tills dess så får det lov att gå med Kronans smultronsaft!

Kramisar på Er!
//Tjattrin

Allt skulle bli så bra....

så har jag tänkt de senaste 9 månaderna att så fort vår "Skrutt" kommer till världen så kommer jag att åter igen må som en prinsessa, tänk så kopiöst fel man kan ha! Igår var det två veckor sedan Walter såg dagens ljus och det borde vara två veckor av glädje (förutom den naturliga trötthet som kommer med en bebbe) men varför har jag då inte kännt mig fullt så glad som jag borde...jo det beror på att jag helt enkelt mått PEST! med ett huvud som värker och en nacke som knappt går att vrida på och ett blodtryck som tydligen helt plötsligt gått och blivit för högt, ja då kan jag lova att man inte känner sig på topp. Vill man då erkänna detta för alla, nej egentligen inte men till slut går det som inte att hålla någon fasad uppe utan då brakar man igenom och i mitt fall kommer då dessa förargliga tårar, jag vill ju egentligen inte annat än att få vara glad och njuta av min älskade Walter.

Det är sådana här gånger som man är så otroligt glad över sina fina vänner (även om man bara träffar vissa över tangentbordet), stort tack till dig C.N som idag sagt åt mig att bara ta det lugnt och kommit med en massa bra tips, förutom inbjudan till Ö-vik för shopping, fika och mys....ser fram emot det. Min studiegrupp som lyssnar och kommer med kloka råd...ni är guld värda!
Och som en annan av mina kloka vänner sa - det kunde varit värre! ......och visst är det så, nu gäller det bara för min del att stanna upp och försöka ta dagen som den kommer och lära mig att ta det lugnt...livet skall inte alltid gå i hundra knyck.

Kramar till er alla där ute i novembermörkret
från en snart sovande Tjattrin