Allt skulle bli så bra....

så har jag tänkt de senaste 9 månaderna att så fort vår "Skrutt" kommer till världen så kommer jag att åter igen må som en prinsessa, tänk så kopiöst fel man kan ha! Igår var det två veckor sedan Walter såg dagens ljus och det borde vara två veckor av glädje (förutom den naturliga trötthet som kommer med en bebbe) men varför har jag då inte kännt mig fullt så glad som jag borde...jo det beror på att jag helt enkelt mått PEST! med ett huvud som värker och en nacke som knappt går att vrida på och ett blodtryck som tydligen helt plötsligt gått och blivit för högt, ja då kan jag lova att man inte känner sig på topp. Vill man då erkänna detta för alla, nej egentligen inte men till slut går det som inte att hålla någon fasad uppe utan då brakar man igenom och i mitt fall kommer då dessa förargliga tårar, jag vill ju egentligen inte annat än att få vara glad och njuta av min älskade Walter.

Det är sådana här gånger som man är så otroligt glad över sina fina vänner (även om man bara träffar vissa över tangentbordet), stort tack till dig C.N som idag sagt åt mig att bara ta det lugnt och kommit med en massa bra tips, förutom inbjudan till Ö-vik för shopping, fika och mys....ser fram emot det. Min studiegrupp som lyssnar och kommer med kloka råd...ni är guld värda!
Och som en annan av mina kloka vänner sa - det kunde varit värre! ......och visst är det så, nu gäller det bara för min del att stanna upp och försöka ta dagen som den kommer och lära mig att ta det lugnt...livet skall inte alltid gå i hundra knyck.

Kramar till er alla där ute i novembermörkret
från en snart sovande Tjattrin